mitires

psykologi

jag sitter i fåtöljen, stirrar på samma bild som för tio minuter sen.

tänker... vet inte på vad..

är nervös för vad jag snart ska mötas av.

biter mig i läppen, dörren öppnas...

är det min tur nu hinner jag tänka innan en utländsk läkare

ropar "-Svensson, minns inte förnamnet, finns nån Svensson här?"(hon mindes inte förnamnet!!!)

puh! jag heter ju inte svensson, fortsätter vänta..

kikar ner på bilden i tidningen.. utan att titta..

precis som jag brukar göra när jag ska kolla vad klockan är,

tar upp telefonen, tittar på den, stoppar ner den,. meh, vad VAR klockan nu då?

känner på mig att det är min tur nästa gång..

RÄTT! ut genom dörren kommer en blond, fin kvinna..

hon ser snäll ut, YES!

jag följer henne med darriga ben, funderar på om vi ska skaka hand eller inte..

jag känner av en lätt fuktighet i handflatan, hoppas inte!

Vi sätter oss i hennes rum, tre ljus står tända på bordet o det känns ganska mysigt..

jag tittar på klockan, hon va lite sen.. klockan visar 11.08..

hon frågar: - Jaa, du ville komma hit o prata, vill du berätta lite för mig...

Jag drar hela valsen med Limpan, berättar så mycket jag kan minnas för stunden.

är orolig för att missa något men det gör jag varje gång..

jag känner hur jag darrar på rösten lite då o då..

hon är helt blank i ögonen o säger ingenting utan låter mig prata..

sen frågar hon: -När lämnade du denna Limpan?

jag svarar att det var i mars 2009...

då börjar hon nästan gråta o ser mig i ögonen,

-det var det bland det värsta jag hört under mina många år inom yrket,

du är ju så ung o verkar vara en stark tjej..

- är det fortfarande så jobbigt för dig efter två år menar du?

jag harklar mig lite,

- eh.. jaa det jobbigaste nu är inte just limpan,

utan att jag gick vidare efter honom, jag bestämde att risken är minimal

att man träffar en kille till som ljuger om hela sitt liv..

men så i november 2009 blir jag kär..

i en annan, en bra kille! jag berättar denna story för honom o han förstår verkligen,

han har bara träffat tjejer som lurat honom... vi passar liksom..

han är så ärlig, så rolig..

men han ljög lika mycket han!

sen berättar jag hela den historien..

Nu gråter hon, min psykolog...

jag också... inte mycket men vi gråter..

hon förklarar att det finns beroendepersoner..

det hon säger stämmer så bra in, bitarna faller på plats,

är man beroende av olika saker såsom

shopping, sex, spel, alkohol osv..

ligger det ofta något bakom det, en trasslig barndom?

elaka föräldrar?

Man har sett att i nästan 80% av fallen så är

hela familjer beroende, det kan vara av många olika typer o slag..

hon förklarar även att man skyddar folk i sin närhet trots olika beroenden,

kompisar vet sällan mycket.. de är nämligen experter på att dölja sina beroenden.

men det förklarade lite för mig varför man fått en hel familj mot sig..

jag sa att det enda jag ogillat 2010 va all alkohol, varje helg, hejdlöst.. oavsett vad

man skulle göra dagen efter..men tänkt att "det ger sig när vi får barn sen"

"då lugnar han ner sig o mognar"

hon sa då att beroendebeteenden bli ALDRIG bättre när man får barn,

de eskalerar oftast...

hon sa en massa andra kloka saker..

det var skönt att prata med henne!

men hon sa att jag inte va något psykfall..

hon tyckte att jag verkade mer mogen än honom..

*jag såg varningssignalerna    MOGET

(men valde att blunda)           OCKSÅ MOGET

*jag gav honom en ärlig chans trots mitt tidigare förhållande    MOGET

*jag dömde inte honom MOGET

*jag berättade om mitt tidigare förhållande direkt när jag gick in i nästa MOGET

*jag erbjöd mig att gå i parterapi efter allt han gjort MYCKET MOGET

hon gav mig många beröm o sa att jag inte behövde komma o prata med henne mer.

hon tyckte att bloggen var det bästa jag kunde göra!!! :)

o jag berättade om mina bokplaner... det gillade hon ännu mer..

hon sa att gå ur en relation är ett sorgearbete, det kan ta upp till 2ÅR...!

För när jag tillslut hade pratat nästan oavbrutet tills klockan visade 12.27

sa hon

-När du berättade om den första killen blev jag chockad,

sen kom resten... jag vet knappt vad jag ska säga..

DET ÄR DET VÄRSTA JAG HÖRT UNDER MITT LIV!

skriv en bok..

jaa, en bok, den är ju påbörjad men nu när man börjat

gräva runt i skiten känner jag att det är ganska jobbigt...

ångesten kommer om kvällarna, som ikväll..

dessa hjärnspöken, magont..

känner mig lite deppig, vet inte varför..

men jag vet att jag ska andas tre gånger o tänka

att, jaha, nu vet jag ju i alla fall vad jag INTE söker hos nästa kille...

det finns kanske en mening med att jag träffat två as, en mening som jag

kanske aldrig får reda på, eller kommer tacka gud för..

Råder er som någonsin funderat på att prata med nån.. GÖR DET!

godnatt, ni är underbara.. vill verkligen att ni förstår det.

ska vakna glad o lycklig i morgon.

<3<3 miss fejsbok <3<3

Jag sitter med gåshud precis överallt...känner igen mig precis i det du beskriver. Jag gick också hos psykolog, inte direkt efter Linus utan efter andra smällen, precis som du. Jag blir så stolt över dig att du tar tag i allt så fort, det gjorde inte jag. Du är stark Anna, hur svag du än må känna dig! Vi är starka båda två!!! Ett steg och en dag i taget, det är enda sättet att leva på! <3

Isabell, jag hoppas du förstår hur mycket du gjort för Anna!!!!! som mamma vill man ju alltid kunna hjälpa sina barn men ibland räcker man inte till. Underbart att ni STARKA tjejer stöttar varandra och lär er av era erfarenheter.

Synd bara att det ska behövas...

Ryser när ja läser ja med!! <3